isnusmumrikens

Ja, jag är tillbaka. Anledningarna till att jag inte skrivit på ett tag är många och inget som det behöver ältas om nu. Jag har helt enkelt inte varit på topp. På ett bra tag nu har jag märkt. Men men, det kommer gå över, det vet jag.

Nog om det nu.

 

Träningen har verkligen satt fart nu. jag lyckades ju få med min väninna Annso som har varit en klippa att träna med. Är sååååå glad att jag har henne!! De dagar jag inte orkar dra rumpan till gymet så gör jag det ändå. För jag har ju bestämt tid med henne...eller med PT-Micke. Och duktiga flickan måste ju göra som hon lovat... Vilket inte alltid är så dåligt :)

 

Vikte har börjat röra sig neråt igen vilket känns underbart!! Hade en massa megaångest över att jag stod mer eller mindre still. Min gissning är att jag började kunna få i mig mer mat och ignorerade det faktum att jag inte mådde så bra av det. Men nu har jag lagt om en del, äter mindre och försöker att lyssna på vad min kropp vill ha, och framför allt hur mycket. Och det verkar funka, bra t o m då jag nu, med stormsteg, närmar mig de magiska -40 kg :) De första magiska 40... Det andra kommer om ett par månader och de har jag betydligt mycket mer ångest för.. MEEEN jag kommer ju alltid att vara 26 år... ;)

 

-40 kg....Jag har stora problem att fatta det. Det innebär att jag inte är så långt från det STORA delmålet; Väga tvåsiffrigt. Mitt mål är att lyckas med det innan 1 årskontrollen. Vilket borde vara om en månad, men i detta landsting ligger de alltid efter så jag hoppas att det kommer att kontrollen är innan nyår åtminstone ;)

 

Träningen då? Jodå. PT-Micke har lyckats få mig att springa (nåja, jogga kanske är ett rättare ord) Han frågade mig när jag hade lyckats med bedriften att springa 1 km totalt (+en massa benövningar) när jag sist sprungit så långt... Tja...hmmmm...ehhh...typ...aldrig?!? Mitt största mentala hinder var ju löpning. Inte kan väl någon så stor som jag löpa? Och på ett löpband? HAHAHAHAHAHAHAHA!!! Det skulle ju gå i tusen bitar om jag dundrade fram där som värsta Heffaklumpen! Men se så fel jag hade...det gick inte sönder. Och det gjorde inte jag heller :D

Idag körde jag samma pass igen och lyckade springa de 1,2 km som passet innehöll + benövningarna. Men idag har jag också lärt mig att jag måste äta ordentligt innan jag tränar så hårt. Svimmade nästan (eller om jag t o m gjorde det, det vet jag inte) när jag stod och pratade med den andra PT´n på gymet, Lennart, som ju också är kiropraktor. Skulle boka tid hos honom när det bara snurrade till i skallen och jag fick sätta mig ner. Nästa jag minns är att jag ligger på golvet och Lennart hämtar en proteinshake åt mig. Detta var superläskigt och jag är glad att jag hade bra folk runt mig. Jag blev livrädd helt enkelt. Och ångesten kom som ett brev på posten. Men jag fick ligga kvar på golvet och hämta mig, sippande på en dryck, och efter en stund började jag må bättre. Så nu blir det lite mer lugn träning nästa vecka. Kroppen börjar säga ifrån och jag ska lyssna. Träna lite lättare, mer "rehabträning" nästa vecka. Jag har lärt mig nu. Hoppas jag... ;)

 

Nu dags för sömn, imorgon är det jobbdag igen som vanligt.