isnusmumrikens

06.45 ringde klockan. 06.45.... Jag trodde det var ett skämt, att det blivit fel på klockan/telefonen. Det kunde ju omöjligt vara dags att gå upp och äta frukost innan jag skulle iväg och träna. Morrade lite för mig själv och snoozade en halvtimme till... Övervägde starkt att ringa till mini-Jillian och säga att jag inte kunde komma...Men sen tänkte jag om. För vem tjänar på att jag inte dyker upp och tränar? Nej, just det, definitivt inte jag. Så zombieKatja släpade sig ur sängen och kravlade sig i träningskläderna för att sen skynda till gymet och svettas och flåsa :) Och jag är glad att jag gjorde det :)

När jag var klar och på väg hem såg jag att jag hade ett missat samtal fr viktenheten. "Ihhhhhhhh!!!" var min tanke, så med ett hoppfullt leende på mina läppar skyndade jag mig att ringa upp dem i tron om att jag nu skulle få komma vidare i min behandling/bedömning. När jag var på mitt första besök sa ju doktorn att det skulle dröja ca en månad att få komma till psykologen...det har nu gått 2 månader... Mannen jag pratade med sa nu att jag skulle få komma att vänta ca 1 månad till... Bara hålla tummarna för att det är så nu då. Peppar mig själv till mer mer mer!!

På dan var jag sen och köpte mig ett par nya walkingskor eftersom de jag har nu verkligen har gjort sitt för långa promenader. De har några år på nacken. Jag är mycket nöjd än så länge med mitt köp :) Kommer nog att prova de redan imorgon när jag kommit till jobbet. Innan jag låser  in mig för natten tar jag mig en liten promenad runt byggnaden.

Nu ska här hängas tvätt sen ger jag upp fånerierna med att sitta upp länge bara för att jag kommit på en dum idé att jag då kommer att sova länge imorgon... Jag har varit igång sen tidigt och är så sjukt trött nu så...

Off track. Så kan jag nog summera senaste tiden kort. Jag är inte på topp, inte överhuvudtaget. För tillfället känns det bra att jag jobbar de närmaste nätterna, så jag kan gömma undan mig själv ett tag. Energinivåerna är rätt låga just nu. Så jag tar det lugnt och samlar på mig energi igen.

Träningen sist gick så där. Fick lära mig att man inte kan förbättra sina resultat varje gång....det visste jag väl egentligen men ville väl inte tänka så.. Nåja, nya tag som gäller :)

Men så här funkar jag. Jag pausar och hämtar luft. Jag måste. För att orka.

Men hu vad deppigt det blev.

Jag mår bra. Verkligen. Jag har ett bra liv och många underbara vänner som jag älskar och som älskar mig. Saknar naturligtvis vissa saker i mitt liv men det är ju som det är. Jag ifrågasätter saker i mitt liv och om mig själv men det tycker jag att man ska göra med sig själv annars kan man ju inte komma vidare i sitt liv, utvecklas.

Positivt denna vecka:
Jag har minskat i cm runtom min kroppshydda, så jag är på rätt väg.

Snart är min andra natt avklarad, äntligen. Det har varit en tung natt, inte jobbmässigt utan personligt. Men såna dagar kommer och de går. Men inte lättare att genomlida för det.. Kommer på mig själv med att sitta och försöka komma på anledningar till att jag inte ska kunna åka och träna när jag slutat....Men jag SKA dit!!! Annars jävlar!
För hoppar jag över det sviker jag mig själv...

Ingen rolig natt nu...Sitter på jobbet och lider av bröstsmärtor, det bränner och svider och jag står knappt ut snart. Nej, det är inget livshotande. Jag får så här ibland bara när magen krånglar. Men det är verkligen asjobbigt. Så jag längtar verkligen hem nu så jag kan sträcka ut mig raklång på min säng och hoppas på att det kommer att släppa snart. Gillar inte att magen krånglar.

Min andra smärta är jag dock bara glad över :) Mini-Jillian körde hårt m mig i tisdags och det känns :D Baksidan av låren och axlar känns ordentligt :) Positiv smärta är bra smärta...?? :)
Jag är faktiskt lite stolt över mig själv som faktiskt håller i min träning. Visst har jag haft min neråtperiod men det drabbar nog de allra flesta. Men jag har tagit mig till gymet och jag har tränat. Jag ska villigt erkänna att jag nog vissa gånger har stannat hemma men men... Allra bäst är det när mini-Jillian är med, självklart. Ingen har kunnat peppa mig som hon gör! Men hon kommer ju inte att finnas för alltid så jag måste hitta energin att fixa detta själv. Tur att jag är envis som synden ibland ;)

Just nu är det lite tungrott, jag har mycket "skit" som dyker upp i mina tankar som jag stoppat undan vid tidigare tillfällen, som jag nu måste ta tag i och möta mina rädslor. Just nu försöker jag bara att identifiera dem igen och försöka se dem från ett annat håll. Bara jag kan ju förändra mig.... och det måste till en förändring i hela mitt liv...

Mest svammel kanske men...