isnusmumrikens

Längesen nu, sen jag skrev nåt sist, och jag har ingenting att skylla på. Det har bara inte blivit av, har inte orkat helt enkelt. Pratat m sjukvården igen om att kunna få göra operationen i ett annat landsting där jag kanske inte behöver vänta ett år innan jag ens kan få påbörja processen. MEN....för att ens vara en kandidat för det MÅSTE jag genomgå "viktkursen" som det ju är ett års väntetid till. Annars betalar inte mitt Landsting en operation. Så jag är körd i vilket fall som helst. Visst jag kommer att göra det jag kan under tiden och kanske kan jag lyckas på egen hand men..... Vad man sa till mig var "-Nä'r man startade enheten visste man inte att behovet var SÅ stort i vårt Landsting" Men va F-N!!!!! Gör man inte ett behovsunderlag INNAN man öppnar en enhet och bestämmer att ALLA remisser ska gå via dem?? Och borde man isf inte ha alla platser tillsatta? Så att man har möjlighet att ta hand om det stora trycket? Borde skriva mig i ett annat Landsting kanske? "Viktkursen" som jag redan gått igenom på 18 månader gäller tydligen inte heller. Trots att grunidén är detsamma.... Jag kommer aldrig att sluta förundras över saker som händer. Bakslag nr 2.....undrar vad som kommer härnäst?

Positivt idag är ju iaf att jag snart börjar min första betalda semester någonsin....!!! Det ska bli alldeles UNDERBART!!! Ska mest öva mig på att stressa av så att jag orkar m mig själv. Stress är ju en viktig komponent i viktminskning så.... :)

Ny dag - nya beslut!

Igår skedde det som jag fasat och samtidigt väntat på ..... Farmor gick vidare.... Hon har det mycket bättre nu, hon var ju så sjuk, men jag saknar henne så enormt mycket! Jag vet inte om jag riktigt har smält det än, det känns bara konstigt. Min älskade, underbara farmor borta och jag kommer inte att få träffa henne igen?? Hon kom ju nyss tillbaka i mitt liv....Ja, hon blev gammal och det är livets gång, men det är så mycket jag missat med henne, så många år som bara försvann... Och jag kommer inte att kunna få ta ett sista farväl heller, begravningen är redan idag..... Det känns otroligt tufft....
Hon gick bort på vad som skulle ha varit min farfars 90-års dag... Det känns som om det skulle ha kunnat vara en plan från henne, som en present till farfar att: "Nu ses vi igen, jag kommer till dig och firar! " Så för min inre blick ser jag dem som unga, dansandes bland molnen med kärlek i blicken :)

Hon saknas mig.....