Rubrik?
Jag ber om ursäkt för att jag inte har varit så aktiv här senaste veckan, men jag har inte haft inspirationen att skriva eftersom jag någonstans trott att jag måste skriva om hur fantastiskt jag tycker att allting är just nu när jag nått mitt mål. Som du nu förstår så är det inte så. Och ingenstans läser jag om att någon känner så här som jag. För att man inte törs skriva nåt negativt om det stora som skett? Det stora som man jobbat för så länge?
Jag mår skit just nu.
Rent fysiskt skulle det nog inte kunna vara bättre, operationen gick superbra och det mesta har ju funkat. Men tiden på sjukhuset var allt annat än bra. Jag är redan från början svårstucken, när jag sen blir rädd och får ont drar sig kärlen undan ännu mer. Kommer sen klåpare till sköterskor och ska sticka om så blir det bara kattskit. Jag blev stucken sammanlagt 8 gånger, 3 ggr i vardera hand, 1 gång i armveck, 1 gång i underarmen och det gjorde skitont. Droppet gjorde ont i mina blodkärl, min ena hand svällde till dubbel storlek men det sa jag inget om eftersom jag inte ville att det skulle sticka mig en 9e gång. När de sen på onsdagseftermiddagen kommer och säger att de måste sätta dropp igen för att jag inte fått i mig tillräckligt med vätska, bröt jag ihop. Ångesten grep tag i mig och jag grät. Lovade att jag skulle få i mig vätska, men fick svaret att det var för sent nu. De behövde inte sticka om men det gick inte smärtfritt. Den natten var ett helvete! Jag vaknade varannan timme och tittade i skräck på droppet, rädd att det skulle stannat av så att de skulle vara tvugna att komma in och spola rent kanylen. DET gjorde ont!!! Och får man då Cruella till sköterska som, när jag skriker till av smärta, säger :- Jag har ju knappt rört dig än! Då vill man gärna undvika det. 3 på natten kopplade de bort dropppet och jag hade bara kanylen kvar. Dagen efter studsade jag upp kl 8 och gick direkt ner till frukosten och gav mig faan på att jag skulle få i mig vätsk! 1½ dl fil och 1 dl vatten tog mig 2 timmar att få ner. När läkaren kom och sa att hon inte såg några hinder till att jag fick åka hem kunde jag kyssa henne! Jag hade ju varit så duktig på att vara uppe och gå. Eller som hon sa: -Jag har sett hur du springer fram i korriodoren.
Nu då? Jag borde väl vara glad nu när jag faktiskt kommit hem...eller?
Första natten hade jag sådan dödsångest att jag knappt kunde sova. Jag ångrade bittert att jag inte hade bett min alldeles underbara mamma att stanna kvar över natten. Men jag tog mig igenom den.
Jag vet vad som sker med mig, rent teoetiskt. Jag hade ju läst på så mycket om denna operation och saknade ju bara min egen erfarenhet. Vad jag inte kunde läsa mig till var att man kunde bli riktigt deprimerad. Post-op-blues. Kallar jag det.
Jag har dödsångest, jag oroar mig hela tiden för att det kanske kommer att spricka därinne i magen ( fast jag vet att risken nu inte är jättestor), jag KÄNNER en massa och jag vet inte hur jag ska hantera det. Förr har jag ju kunnat "stoppa igen" mina känslor, men det kan jag ju inte nu. Hur gör man? Hur känner man? Jag har förstått nu hur djup mitt beroende faktiskt är. 8 maj 2003 slutade jag röka t ex. Jag var en riktig storrökare, ca 40 st om dagen, mer om det var fest, vilket det var i princip varje helg. Det var en "piece of cake" jämfört med vad jag nu går igenom. Jag ska helt enkelt lära denna gamla hund att sitta, med våld om jag så måste.
Om jag ångrar ingreppet? Jag ifrågasatte mig själv skarpt dag 2 efter op. frågade mig själv om jag inte var riktigt klok i huvudet som gjort detta? Men jag ångrar inte vad jag gjort, det gör jag inte. Men just nu kan jag inte riktigt känna glädjen i att mitt nya liv har börjat. Det kommer bli bättre det vet jag absolut. Men just nu känner jag mig som en tonåring med en massa hormoner som leker bärsärk med mig och mina känslor och jag vet ännu inte hur jag ska hantera dem. Det gamla sättet kan jag inte ta till längre.
Jag hoppas att jag inte skrämt någon för jag vet, logiskt och teoretiskt, att detta var min räddning. Men känslorna....Man kan behöva veta att de nog kommer. Jag lever inte i eufori just nu. Känns snarare som att jag går genom skärselden nu. Jag kommer att komma igenom den och komma till ett bättre ställe, det måste bara få ta tid. Jag måste sörja förlusten innan jag kan glädjas åt vinsten.
Tack alla för allt stöd jag har! Det hjälper.
Kramar i massor!
