Det ljusnar snart
Alltså, jag måste sluta läsa andras bloggar...Iallafall bloggarna som handlar om de som gjort samma operation som jag. Jag känner att jag blir nere över andras viktframgång och får för mig att jag inte lyckas lika bra. Ni vet syndromet "Ja, men alla andra är ju så lyckade/vackra/duktiga." Och jag känner pressen. Den förbannade pressen! Och jag reagerar som jag alltid gjort... Med att bli bättre? Ehh...nej. Jag drar mig in i mig själv och tycker att livet är pest och att jag är misslyckad.
Jag gläds givetvis med mina bloggvänner i deras framgång, tro inget annat, missförstå mig inte. Jag är överlycklig för deras skull. Min ångest sitter ju bara i huvudet. Och det går över. Jag är bara svag för tillfället.
Jaaa, det var nog dags för B12-sprutan igen tror jag minsann. Börjar känna igen dessa känslor nu. Så, på väg hem från jobbet imorse ringde jag mamma sjuksköterska som fixade det hela nu på kvällen :) Jag har sån tur att jag har henne!! Så nu har jag fått påfyllt igen och väntar in effekten :)
Idag (ja, den 24e) så firar jag nu 6 månader som opererad, mitt nya liv fyller 6 månader idag. Och jag har klarat av att tappa 33,2 kg nu...och jag kommer INTE att plocka upp dem igen :P
I söndags var jag hem till min barndomsvän L och fikade :) Så skönt att prata med någon som ändå känt mig så länge men ändå inte är familjen. Hon vet vad som hänt i mitt liv i stora drag och jag behöver inte förklara mig så mycket när man berättar något.
Av L fick jag en hel kasse med massa kläder som jag kanske inte kan ha nu men jag kommer att kunna ha det snart (räknar jag med, hehehehe)
Jag satsar nu på att komma ner på 2-siffrigt lagom till Madonna-konserten den 4 juli. Jag måste ha ett fast mål för att sparka mig själv där bak... Inflammationen i knä/höft skiter jag i nu och sätter igång med träning och promenader. Jag kan inte hålla på så här mer! BASTA!!! Jag är min egen lyckas smed :) Och jag vill ju bli en vältränad kvinna, inte en vandrande löstskinnhög...
Jag mår bra. Tro mig. Är bara lite "oggy" just nu. Det går över snart :D
Jag gläds givetvis med mina bloggvänner i deras framgång, tro inget annat, missförstå mig inte. Jag är överlycklig för deras skull. Min ångest sitter ju bara i huvudet. Och det går över. Jag är bara svag för tillfället.
Jaaa, det var nog dags för B12-sprutan igen tror jag minsann. Börjar känna igen dessa känslor nu. Så, på väg hem från jobbet imorse ringde jag mamma sjuksköterska som fixade det hela nu på kvällen :) Jag har sån tur att jag har henne!! Så nu har jag fått påfyllt igen och väntar in effekten :)
Idag (ja, den 24e) så firar jag nu 6 månader som opererad, mitt nya liv fyller 6 månader idag. Och jag har klarat av att tappa 33,2 kg nu...och jag kommer INTE att plocka upp dem igen :P
I söndags var jag hem till min barndomsvän L och fikade :) Så skönt att prata med någon som ändå känt mig så länge men ändå inte är familjen. Hon vet vad som hänt i mitt liv i stora drag och jag behöver inte förklara mig så mycket när man berättar något.
Av L fick jag en hel kasse med massa kläder som jag kanske inte kan ha nu men jag kommer att kunna ha det snart (räknar jag med, hehehehe)
Jag satsar nu på att komma ner på 2-siffrigt lagom till Madonna-konserten den 4 juli. Jag måste ha ett fast mål för att sparka mig själv där bak... Inflammationen i knä/höft skiter jag i nu och sätter igång med träning och promenader. Jag kan inte hålla på så här mer! BASTA!!! Jag är min egen lyckas smed :) Och jag vill ju bli en vältränad kvinna, inte en vandrande löstskinnhög...
Jag mår bra. Tro mig. Är bara lite "oggy" just nu. Det går över snart :D
