På rätt väg
Lite försiktigt optimistisk inser jag att jaaa, jag är nog på rätt väg nu, på väg upp igen. Allt känns inte piss och jag ifrågasätter inte lika mycket längre. Det känns ljusare och det i sin tur känns underbart :)
Maten funkar bättre och bättre. Nu ska jag ju bara börja laga mat igen också. Jag har dock lite svårt med hur jag ska äta när jag jobbar natt. Ska jag verkligen äta två lagade mål mat? På måndag måste jag ringa dietisten och höra om hon har någon bra idé/förslag.
Jobba går bra iaf. Jag känner att jag har tur ändå som jobbar just natt, det är ju inte lika stressigt som att jobba dag. Jag förstår inte hur det skulle funka med maten så här innan man har fått in ätandet som rutin. Nej, jag känner mig lyckligt lottad där.
Det som ska till nu är ju att tvinga ut mig själv på dessa förbenad promenader som jag inte tycks få till... Kroppen börjar värka så jag känner ju att jag verkligen behöver motion, mina leder behöver röra på sig under en längre sammanhängande period dagligen... Nästa vecka, då ska jag. Jag vill ju, egentligen. Jag längtar efter att kunna börja med "riktig" träning snart. Träningen ger ju även endorfiner som gör att man blir gladare också. Bara vinst m a o :)
Angående förra inlägget förresten, det om BMI. Nej, jag tror inte heller på enbart BMI. Det är inte en helt tillförlitlig metod, men man har börjat se på BMI på ett annat sätt inom vården. I alla fall i mitt landsting (läs viktenheten som remitterade mig vidare till kirurgen) Där mäter man även bukhöjden när man ligger ner, bl a. Det går inte fort, landsting ändrar man inte i en handvändning. Inte ens alla som jobbar inom vården anser att fetma är en sjukdom, vilket i sig är väldigt tragiskt.
Men det var lite skoj att kolla hur det hade förändrats på minus 15 kg :)