isnusmumrikens

Snart slutar jag nattpasset, inte länge kvar nu :) När jag kommer hem blir det morgonpromenad m min alldeles egna "mini-Bob". Om det inte regnar förstås... Det har jag ingen lust att promenera i, regn...

Men efter regn kommer kanske solsken ;)

Tre dagar i rad har jag lyckats få till någon form av träning :)

Måndag: Gummibandsträning hemma 30 min
Tisdag: Kvällspromenad 1 h
Onsdag: Morgonpromenad 1 h

Känner mig rätt stolt över mig själv :) Måste ju komma igång m mina promenader utöver min andra träning. "Mini-Bob" aka min vän C har peppat igång mig ännu mer. Inte genom att ha sagt något eller gjort något, utan bara för att hon INTE jagar på mig på "fel" sätt. Promenader som varit bland det absolut tråkigaste som finns, har dessa 2 dagar varit helt ok. Jag har ju t o m kunnat gå tillsammans med någon (vännen C) och det har varit super! Vi hittar alltid något att prata om men framför allt; jag vet att vi även bara kan gå tysta bredvid varandra utan att det ska kännas konstigt.

Nu sitter jag på jobbet och gör natt nr 1/5.. Lite trött eftersom jag inte lyckades få till sömnen riktigt men men... det funkar. Kallt som attan är det så ska kolla om någon kanske kan ha en filt jag kan låna...

Ha det bäst!

Sitter i soffan och har just sett ännu en final av Biggest Loser USA... Vilka härliga människor!

Och jag kom på en sak som är positiv.

Anledning till att jag äntligen fick ändan ur vagnen var ju förra sommaren när jag var hos syster och hälsade på. En dag var jag hemma m mina små systerdöttrar ensam. Det var en relativt varm dag och jag skulle bära lillflickan knappt 2 år upp för trappen för att hämta saft. Ingen lång trappa upp, max 25 trappsteg. När jag kommit halvvägs är jag så slut. Luften tar slut, jag kan knappt andas, svetten sprutar verkligen om hela mig och jag är helt säker på att : Nu dör jag. Jag kommer att dö här inför mina små flickor. Skräcken inför det gav mig kraften att ta mig upp resten av trappen (fortfarande med en liten flicka i famnen) för att kunna sätta mig i soffan och inse, att jag kanske inte kommer att dö just nu. För det går ju inte. Jag är ensam hemma med två små barn. Jag kan inte dö nu.

Denna händels fick mig att bestämma mig. Bara jag kan ändra mitt liv. Jag kan inte bara gå och vänta på att viktenheten ska höra av sig. Så jag kontaktade min underbara sjukgymnast V som månader innan(hur många vet jag inte) sagt att om jag ville öka på min träning fr vattengymnastiken, skulle jag höra av mig till henne. Så det gjorde jag och det är det bästa jag gjort (efter att ha slutat röka för 8 år sen igår) Hon inspirerar mig och får mig att vilja mitt eget bästa. Hon tror på mig och visar mig att jag kan tro på mig själv. Jag har blivit starkare, inte bara fysiskt utan även psykiskt.

När jag för någon vecka sen var tillbaka hos min syster och flickorna fick jag en mindre uppenbarelse/bekräftelse på att träningen gett effekt. Jag kliver ur bilen och tar min ryggsäck på ryggen och min STORA tunga handväska över axeln. Jag blir sen "överfallen" av två underbara flickor som ville upp i mosters famn.
Och jag fixade det! Utan problem! Jag bar två barn, två väskor och mig själv fram till huset. Visst ingen trapp och inte jättelångt, men jag hade fixat trappen i deras förra hus, utan problem.
Skönt. Jag har orkat leka med "mina" jäntor. Underbart! Och motiverande att fortsätta :)

Nu har V, aka mini-Jillian, gett mig nytt uppdrag; klara detta på egen hand nu och få till minst 2 träningar/vecka..
Måndag idag har varit en tur till IKEA och en massa gå. Nu ska jag ta tag i hemmaträningen med gummiband innan mitt TVprogram börjar :)

Kram på er!

1,5 timmar kvar nu..... Sista nattskiftet denna omgång avklarad. 5 nätter. Hela påsken. Fiiiiint det :D Speciellt när jag nu vet att jag har en hel massa lediga dagar framför mig vilket kommer att bli alldeles fantastiskt skönt. Nästan 10 dagar ledig. Inget jobbande alls. Japp, du läste helt rätt, jag ska vara helt ledig :) Jag behöver det. Hämta lite energi. Jag kommer att åka till syster och få umgås m henne och familjen. Och som jag har saknat dem!!! Onsdag morgon 6.40 avgår tåget :)

Men innan dess ska jag få mig en omgång av mini-Jillian :) Jag börjar hitta tillbaka till min motivation, har klarat mig ganska bra under påsken, inte så mycket godis som det skulle ha kunnat bli. Nej då, jag har mumsat en massa jordgubbar och vattenmelon. Jag har faktiskt föredragit frukten. Sååå mycket godare! Ja, förutom inatt då...Då har det slunkit ner lite choklad som jag fick av mamma i mitt påskägg (som hon förövrigt kom upp och överraskade mig med :)
Men det får jag betala för nu också, min mage har sagt ifrån å det bestämdaste att detta vill jag inte ha!! Så nu vill jag verkligen hem och få kunna ta lite magmedicin.

Mini-Jillian: Om du läser detta; på tisdag kör vi järnet!!! Ska förbereda mig ordentligt och visa min vän att jag kan massor :)

Ha en superdag alla!!!

Nyligen hemkommen nu efter ännu ett "pumpa-slut-på-K-pass" med min alldeles egna mini-Jillian... Jisses så slut jag är!!! Och känner mig så S J U K T nöjd med mig själv!! Jag tog mig ju upp ur sängen, den underbara sköna sängen, okristligt tidigt för att åka och bli plågad... Bara det är ju en bedrift :)

Nu ska jag allldeles snart ta tag i min dag... Börjar m frukost (prioriterade ju inte det direkt i morse..) Sen ska jag hem till en underbar tjej för lite trevliga samtal :)

Njut av dagen!!

06.45 ringde klockan. 06.45.... Jag trodde det var ett skämt, att det blivit fel på klockan/telefonen. Det kunde ju omöjligt vara dags att gå upp och äta frukost innan jag skulle iväg och träna. Morrade lite för mig själv och snoozade en halvtimme till... Övervägde starkt att ringa till mini-Jillian och säga att jag inte kunde komma...Men sen tänkte jag om. För vem tjänar på att jag inte dyker upp och tränar? Nej, just det, definitivt inte jag. Så zombieKatja släpade sig ur sängen och kravlade sig i träningskläderna för att sen skynda till gymet och svettas och flåsa :) Och jag är glad att jag gjorde det :)

När jag var klar och på väg hem såg jag att jag hade ett missat samtal fr viktenheten. "Ihhhhhhhh!!!" var min tanke, så med ett hoppfullt leende på mina läppar skyndade jag mig att ringa upp dem i tron om att jag nu skulle få komma vidare i min behandling/bedömning. När jag var på mitt första besök sa ju doktorn att det skulle dröja ca en månad att få komma till psykologen...det har nu gått 2 månader... Mannen jag pratade med sa nu att jag skulle få komma att vänta ca 1 månad till... Bara hålla tummarna för att det är så nu då. Peppar mig själv till mer mer mer!!

På dan var jag sen och köpte mig ett par nya walkingskor eftersom de jag har nu verkligen har gjort sitt för långa promenader. De har några år på nacken. Jag är mycket nöjd än så länge med mitt köp :) Kommer nog att prova de redan imorgon när jag kommit till jobbet. Innan jag låser  in mig för natten tar jag mig en liten promenad runt byggnaden.

Nu ska här hängas tvätt sen ger jag upp fånerierna med att sitta upp länge bara för att jag kommit på en dum idé att jag då kommer att sova länge imorgon... Jag har varit igång sen tidigt och är så sjukt trött nu så...

Off track. Så kan jag nog summera senaste tiden kort. Jag är inte på topp, inte överhuvudtaget. För tillfället känns det bra att jag jobbar de närmaste nätterna, så jag kan gömma undan mig själv ett tag. Energinivåerna är rätt låga just nu. Så jag tar det lugnt och samlar på mig energi igen.

Träningen sist gick så där. Fick lära mig att man inte kan förbättra sina resultat varje gång....det visste jag väl egentligen men ville väl inte tänka så.. Nåja, nya tag som gäller :)

Men så här funkar jag. Jag pausar och hämtar luft. Jag måste. För att orka.

Men hu vad deppigt det blev.

Jag mår bra. Verkligen. Jag har ett bra liv och många underbara vänner som jag älskar och som älskar mig. Saknar naturligtvis vissa saker i mitt liv men det är ju som det är. Jag ifrågasätter saker i mitt liv och om mig själv men det tycker jag att man ska göra med sig själv annars kan man ju inte komma vidare i sitt liv, utvecklas.

Positivt denna vecka:
Jag har minskat i cm runtom min kroppshydda, så jag är på rätt väg.

Snart är min andra natt avklarad, äntligen. Det har varit en tung natt, inte jobbmässigt utan personligt. Men såna dagar kommer och de går. Men inte lättare att genomlida för det.. Kommer på mig själv med att sitta och försöka komma på anledningar till att jag inte ska kunna åka och träna när jag slutat....Men jag SKA dit!!! Annars jävlar!
För hoppar jag över det sviker jag mig själv...

Ingen rolig natt nu...Sitter på jobbet och lider av bröstsmärtor, det bränner och svider och jag står knappt ut snart. Nej, det är inget livshotande. Jag får så här ibland bara när magen krånglar. Men det är verkligen asjobbigt. Så jag längtar verkligen hem nu så jag kan sträcka ut mig raklång på min säng och hoppas på att det kommer att släppa snart. Gillar inte att magen krånglar.

Min andra smärta är jag dock bara glad över :) Mini-Jillian körde hårt m mig i tisdags och det känns :D Baksidan av låren och axlar känns ordentligt :) Positiv smärta är bra smärta...?? :)
Jag är faktiskt lite stolt över mig själv som faktiskt håller i min träning. Visst har jag haft min neråtperiod men det drabbar nog de allra flesta. Men jag har tagit mig till gymet och jag har tränat. Jag ska villigt erkänna att jag nog vissa gånger har stannat hemma men men... Allra bäst är det när mini-Jillian är med, självklart. Ingen har kunnat peppa mig som hon gör! Men hon kommer ju inte att finnas för alltid så jag måste hitta energin att fixa detta själv. Tur att jag är envis som synden ibland ;)

Just nu är det lite tungrott, jag har mycket "skit" som dyker upp i mina tankar som jag stoppat undan vid tidigare tillfällen, som jag nu måste ta tag i och möta mina rädslor. Just nu försöker jag bara att identifiera dem igen och försöka se dem från ett annat håll. Bara jag kan ju förändra mig.... och det måste till en förändring i hela mitt liv...

Mest svammel kanske men...

Öppnar för att skriva ett nytt, inspirerande inlägg men kan för mitt liv inte komma på något att skriva... hmmm....

Nej.

Blankt.

Träna m gummiband när jag kommer hem och sotarn gått. Jag ids inte ta mig ner till gymet så jag tar det jag har hemma denna gång. Måste ju komma igång med det också, hemmaträningen.



Positivt idag:

Samtalet m söta vännen V. Blir allt för sällan numera, då vi båda tydligen saknar liv ;) Dvs jobbar jämt.

Positivt alltid:

Mina älskade vänner som finns där. Puss!

men jag ska snart stänga in mig i mitt sovrum för att sova ett par timmar innan jag ska ut för att jobba natt.

Jag är ju inte den bästa på att uppdatera här och vad det beror på kan ju vara att jag inte har så mycket att tillägga i denna kategori varje dag. Eller ja, jag lever med min viktnedgång/fetmabekämpning varje dag, varje timme, varje sekund men vill inte verka tjatig... Samma frågor och funderingar snurrar ju runt i skallen konstant hela tiden....inte skoj att läsa sammma sak, i olika uttryck bara. Det är vad jag tror iaf.

Igår var jag och fick bli underbart plågad av min mini-Jillian :) Fick dock avbryta pga migrän som attackerade snabbt och effektivt. PISSED ME OFF!! Jag var ju på väg mot en suverän tid på passet jag körde.... Men migränen har under senaste veckan gjort sig påmind inte bara en gång utan flera. Jag som inte haft "riktig" migrän på flera år.
Men träningen var super! Fick boxas igen :D Slå ur mig lite negativ energi som byggts upp, underbart! Och träningsvärk har jag idag, bra det :)

Jag försöker se något positivt varje dag men vissa perioder är det så j-la svårt att hitta det... Som nu...då måste jag jobba hårdare på det och det är svårt när man känner sig lite apatisk.

Positivt igår: Jag tränade
Idag: Hmmm...vet inte än, det visar sig

Nu ska jag sova, kanske blir bättre i natt :)

Har haft en lång period nu av låg energi.. Jag har inte funnit glädje i mycket. Det gav till följd att jag började lyssna på alla gamla ursäkter jag kunde komma på till att inte t ex träna: Jag är för trött. Det är så kallt ute. Bilen är kall. Orkar inte. Jag kan ta en vilovecka. Jag är nog lite förkyld... Jag allt jag kan komma på. Igår nådde jag botten. Orkade inte någonting. Inte ens ljuga om hur jag mår på en direkt fråga. Nåja, man ska iofs kunna erkänna att man inte är på topp för sina vänner men jag har svårt för det. Under många år var det mitt normalstadium. SOm jag mådde igår var då en normal dag... Jag vill inte ha det så. Det som förr var normaldagsmående är idag min lägsta nivå. Så från där ska det gå upp. Jag jobbar hårt med det varje dag men ibland måste rustningen in på lagning också.

Vad var det då som gjorde att jag lyckades vända på det? Jo, med det som jag har upptäckt är nyckeln till så mycket i mitt liv; träning. Jag fick dock tvinga mig själv att ta mig ur sängen (som ju var såååå sköööön, och jag var såååå trött och skulle ju faktiskt ut och jobba natt....ursäkter i massor) och ner till lasarettet och gymet. Så på bara ren jävelskap till mig själv körde jag två pass; ett mini-Jillian-pass och ett pass inne i gymet... Jag kommer att ha så ont imorgon...Känner redan att det börjar värka... Men det känns SÅ bra nu!! Underbart!! Det var så värt att verkligen komma iväg. Nästa pass tar jag på fredag morgon när jag kommer från jobbet :) På tisdag ska jag ju träffa mini-Jillian igen och jag är helt säker på att hon kommer att köra slut på mig totalt :) Jag längtar!

Jag är glad över att ha funnit nyckeln som jag letat efter i alla dessa år!

Op-uppdatering: Jag har inte hört mer fr viktenheten, jag skulle ju få tid hos psykolog som nästa steg men det verkar dröja... Läkaren trodde att det skulle dröja ca en månad och månaden är nu snart slut. Men å andra sidan är de ju inte kända för att hålla tider där.. Fick ju vänta 19 månader för att komma dit och då var det på ett återbud. Hade inte det kommit hade jag nog fortfarande väntat...

Men jag är vid gott mod!! Livet går framåt.

En stor kram till mina vänner!!

Vaknade 06.02 imorse...Första tanken var ju naturligtvis att somna om och sova till klockan ringde men så tog någon annan över min kropp... "Duktiga flickan" kom på att det var en bra idé att kliva upp, äta frukost och sen ta sig ner till gymet och köra första passet på egen hand... Och det insåg ju jag också att det var en suverän idé :) Så sagt och gjort! Upp, äta frukost, titta på lite morgonTV och sen var jag nere på gymet 8.20 :)
Och jag är så stolt över mig själv idag! Jag lyckades genomföra passet, utan hejarop irl från mini-Jillian (jo, hon fanns i mitt huvud och hojtade ;) )
Dessutom lyckades jag förbättra min tid på just detta pass med lite mer än 3 minuter!!! Jag rockar!!! :)

Nu ska jag ta mig en extra tur ner till bilen (3 trappor ner, 3 trappor upp igen..) för att hämta telefonen som jag glömde där. Sen blir det dusch, lite lunch och sen åka och hälsa på bästa piratdrottningen och hennes lilla son :)

Ha en superdag!!!

Idag var jag ju som sagt till viktenheten för att träffa en beteendevetare och sen en läkare för en första bedömning. Upp tidigt som fasen (jag som blivit van att sova på morgonen..) och sen iväg för att kunna vara på plats kl 08.00.
Det kändes som om allt gick bra. Läkaren sa att det är kirurgi som gäller för mig (det som jag nu kämpat för i många år nu, dvs en GBP-op) De vill bara att jag ska träffa en psykolog också. Sjukgymnasten deras behövde jag inte träffa tyckte de eftersom jag har min fantastiska "mini-Jillian" på min egen vårdcentral :)

Det känns så super nu!! Jag är lycklig! Och jag är värd detta.

Jag har förberett mig för resan under lång tid, packat väskan och sitter nu på tåget som precis lämnat perrongen. Jag hoppas och håller tummarna för att det kommer att bli en stabil resa :)

Sitter och letar ännu mer info om operationen och hittade en föreläsning fr Örebro, eller snarare en informationsträff för patienter som ska göra en GBP. Mycket intressant. Många risker och komplikationer kan tillstöta som är lite läskiga men jag är redo. Jag är villig att riskera det, för det liv jag lever nu är bara ett halvt liv...om ens det.

Mtt mål är att bli sund, stark och frisk. Kunna bli accepterad som person innan de ser min enorma kroppshydda. Inte känna att man behöver special-vad-som-helst och bli behandlad därefter, som ett konstigt väsen. Slippa se avsky i människors ansikten, slippa möta fördomar om att tjocka människor enbart är lata och äckliga och får skylla sig själva...
Men framför allt, att orka med mitt liv.

Jag är viktigast i mitt liv!!!

Massor med kärlek till mina vänner som stöttar mig! Ni betyder massor för mig även om jag kan vara dålig på att visa det. <3

Jag suger verkligen på det här med att blogga, uppdaterar allt för sällan och skriver inte så intressant heller.... Men, det struntar jag i. Jag vill skriva av mig på detta offentliga forum där eg vem som helst kan läsa.

Blä. Jag har ingen bra dag (nåja natt eftersom jag jobbar nattskift). Känner så mycket agg och en massa frustration inom mig. Jag BEHÖVER träna! Jag behöver få ur mig en massa uppladdad negativ energi som suger kraften ur mig.
Jag längtar till tisdag. Då ska jag träffa mini-Jillian igen!! :D Jag har ju som sagt inte kunnat träna sen innan jul p g a den förbenade förkylningen som drog ut på tiden. Men nu så! Nu jävlar!!! Jag laddar för tisdag :)

Jag. Behöver. Träna. Nu.

Jag vill boxas.
Jag vill svettas.
Jag vill grimasera av smärta.

Tisdag..... :)

Dvs jag jobbar natt. Har ju fått nattvik på mitt ordinarie jobb och inatt är första natten av 5...Har inte riktigt sovit som jag ska känner jag redan nu och jag har 8 timmar kvar. Som tur är är det relativt lugnt på jobbet.

Jag är så glad att jag har mina vänner! De ger mig så mycket.
Vännen C som idag fick mig att känna lite hopp igen i detta snorträsk jag fastnat i och som inte verkar vilja ge med sig. Jag kan ju köra mitt stretchprogram! Nu när jag inte kan träna :) Alltid något iaf. Börjar känna den gamla värken komma tillbaka och det vill jag inte. Sen fick jag lite tips om hur jag kan äta när jag jobbar natt. Hon är så fantastisk min vän C, och jag är lyckligt lottad som har henne på min sida :) Kram darling!!

Ska luta mig tillbaka i stolen lite och vänta på nästa samtal :)

Kram

Jag håller på att bli galen... Jag går nu in på vecka tre med förkylning... Utan tillstymmelse till att ge med sig heller. Jag är inte bara snorig utan det har satt sig på andningen också... Så; summa summarum: jag har inte kunnat träna sen innan jul.
 Jag kommer bli galen snart!!
Det kryper i min kropp och jag behöver få komma iväg och träna, men jag törs inte riktigt än. Nästa vecka bara MÅSTE jag vara tillräckligt frisk för att kunna köra ett pass. Tänkte prova lite lätt här hemma med gummibandet under slutet av veckan iaf.. Vill ju inte tappa det jag faktiskt lyckats med.

Frustrerad till max nu!