Idag orkar jag inte le, jag orkar inte vara trevlig, jag vill sitta i ett hörn och gråta, jag vill inte prata med en endaste människa till som ringer in till växeln, jag vill skrika rakt ut i frustration.


Jag använder mig av energireserven och klistrar på leendet, är trevlig, sitter kvar på min stol och fortsätter lyssna och koppla.
Skriker gör jag bara inombords. Idag.


Men det kommer ju en dag imorgon också. Som tur är.

ÄNTLIGEN!!!!!!!!!!!!!!!!!!


Idag kom brevet jag har väntat så länge på! Torsdag den 8 september kl 15.30 ska få träffa kirurgläkaren!! Jag är så glad att jag kryper ur skinnet snart :D


IIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIHHHHHHHHHHHHHHHHHHHHHHHHHHHHHHHHH!!!! *lycklig*

"Jag vill inte gå ner för att bli snyggare, med lös hud och massor av nya rynkor, kan man bli det? Nej, jag vill kunna sätta på mig strumpor utan ansträngning, jag vill kunna gå uppför en trappa utan att nästan kollapsa, jag vill kunna kliva upp på morgonen utan foppa-tofflor för att slippa smärta i hälarna, jag vill kunna sitta utan att behöva lägga magen till rätta för att den skaver... Jag vill inte ha ont överallt längre. Jag vill känna mig som en människa igen."

Pga av sjukdom och (ja, jag erkänner) lathet, så har jag inte tränat så mycket i sommar... När semestern kom var jag superladdad till att träna. Då kom, som ett brev på posten, The megaförkylning. 2,5 vecka av snorande, hostande och förlust av röst. Avslutade det hela med en penicillinkur. Nåja, nu är jag bättre och insåg att jag inte längre hade något att skylla på. Så, igår när jag ändå skulle till distriktsköterskan, tog jag på mig träningskläderna och gick till gymet och körde ett pass. Det gick bättre än jag förväntat mig och det peppade mig. Insåg att: Detta kommer att göra ont imorgon... Och mycket riktigt...Imorse kom jag knappt ur sängen...benen bar mig inte riktigt :) Då har det funkat, UNDERBART!!!