isnusmumrikens

Hu! Min kropp mår inte så bra efter helgens "frosseri". Somnade tidigt igår kväll, helt slut efter en helg som varit otroligt skoj :) Så det är lite värt det :)

Om man skulle ta och gå och lägga sig kanske...läsa lite innan jag somnar. Sen vaknar jag förhoppningsvis pigg och alert imorgon bitti och skuttar ner till gymmet och kör ett pass :) Måste ju testa om min nya tidtagarklocka funkar som den ska :) Och även om jag vaknar av klockan, trött och osugen och kravlar mig ur sängen så ska jag ner till gymmet. Idag blev det ju ingenting, jag har sovit. Och efter att bara varit uppe ur sängen 4,5 timmar så kryper jag ner under täcket igen. 10 nätter på 12 dagar var inte en bra idé men men...

Det är vad jag avverkat på jobbet inom loppet av 12 dagar...Behöver jag säga att jag känner mig lite slut just nu? Men så blir det ibland :)

Och jag är vaken....långt före klockan ringer för uppstigning..underbart. Ätit frukost nu och ska göra mig klar att ta mig ner på gymmet och köra ett pass där. Bra att vara där tidigt :)

Imorgon kommer att bli en utmaning... Jag ska ta mig ner till gymmet själv; inte för att mini-Jillian väntar på mig, inte för att jag lovat någon annan att ses där utan bara helt enkelt för min alldeles egna skull. Räknar m att vakna tidigt så jag får det avklarat på morgonen redan. Måste ju öka träningsfrekvensen om det ska ske nåt. I morse var det ju meningen att mini-Bob och jag skulle ta en morgonpromenad när jag kom hem efter nattjobbet men det regnade ute så vi sköt upp det till när jag hade vaknat istället. Och ut kom vi, 50 min promenad :) Så skönt faktiskt. Ja, hör och häpna, jag tycker om att gå. Just nu iaf. Och det är i nuet jag vill leva så..

I fredags damp ett brev ner från Landstinget. Sådär ja, tänkte jag, nu kommer äntligen min tid till psykologen som jag väntat på i snart 4 månader. Döm om min enorma förvåning när det kommer från Kirurgmottagningen...!!! Vad hände nu? Det var iofs "bara" ett remissvar, att de tagit emot remissen fr doktorn på viktenheten, men ändå? Vad innebär detta? Ska jag komma direkt till kirurgen utan att passera gå? Ingen berättar något heller. Inga samtal om att det kommer att skickas en remiss innan mötet m psykologen...nada. Nåja, jag är glad. Hoppas på att något händer nu. Väntetid är det ju dit också men ska ringa och säga att jag gärna står på återbudslistan.

Börjar det röra på sig nu?? Läskigt. Bra läskigt.

Snart slutar jag nattpasset, inte länge kvar nu :) När jag kommer hem blir det morgonpromenad m min alldeles egna "mini-Bob". Om det inte regnar förstås... Det har jag ingen lust att promenera i, regn...

Men efter regn kommer kanske solsken ;)

Tre dagar i rad har jag lyckats få till någon form av träning :)

Måndag: Gummibandsträning hemma 30 min
Tisdag: Kvällspromenad 1 h
Onsdag: Morgonpromenad 1 h

Känner mig rätt stolt över mig själv :) Måste ju komma igång m mina promenader utöver min andra träning. "Mini-Bob" aka min vän C har peppat igång mig ännu mer. Inte genom att ha sagt något eller gjort något, utan bara för att hon INTE jagar på mig på "fel" sätt. Promenader som varit bland det absolut tråkigaste som finns, har dessa 2 dagar varit helt ok. Jag har ju t o m kunnat gå tillsammans med någon (vännen C) och det har varit super! Vi hittar alltid något att prata om men framför allt; jag vet att vi även bara kan gå tysta bredvid varandra utan att det ska kännas konstigt.

Nu sitter jag på jobbet och gör natt nr 1/5.. Lite trött eftersom jag inte lyckades få till sömnen riktigt men men... det funkar. Kallt som attan är det så ska kolla om någon kanske kan ha en filt jag kan låna...

Ha det bäst!

Sitter i soffan och har just sett ännu en final av Biggest Loser USA... Vilka härliga människor!

Och jag kom på en sak som är positiv.

Anledning till att jag äntligen fick ändan ur vagnen var ju förra sommaren när jag var hos syster och hälsade på. En dag var jag hemma m mina små systerdöttrar ensam. Det var en relativt varm dag och jag skulle bära lillflickan knappt 2 år upp för trappen för att hämta saft. Ingen lång trappa upp, max 25 trappsteg. När jag kommit halvvägs är jag så slut. Luften tar slut, jag kan knappt andas, svetten sprutar verkligen om hela mig och jag är helt säker på att : Nu dör jag. Jag kommer att dö här inför mina små flickor. Skräcken inför det gav mig kraften att ta mig upp resten av trappen (fortfarande med en liten flicka i famnen) för att kunna sätta mig i soffan och inse, att jag kanske inte kommer att dö just nu. För det går ju inte. Jag är ensam hemma med två små barn. Jag kan inte dö nu.

Denna händels fick mig att bestämma mig. Bara jag kan ändra mitt liv. Jag kan inte bara gå och vänta på att viktenheten ska höra av sig. Så jag kontaktade min underbara sjukgymnast V som månader innan(hur många vet jag inte) sagt att om jag ville öka på min träning fr vattengymnastiken, skulle jag höra av mig till henne. Så det gjorde jag och det är det bästa jag gjort (efter att ha slutat röka för 8 år sen igår) Hon inspirerar mig och får mig att vilja mitt eget bästa. Hon tror på mig och visar mig att jag kan tro på mig själv. Jag har blivit starkare, inte bara fysiskt utan även psykiskt.

När jag för någon vecka sen var tillbaka hos min syster och flickorna fick jag en mindre uppenbarelse/bekräftelse på att träningen gett effekt. Jag kliver ur bilen och tar min ryggsäck på ryggen och min STORA tunga handväska över axeln. Jag blir sen "överfallen" av två underbara flickor som ville upp i mosters famn.
Och jag fixade det! Utan problem! Jag bar två barn, två väskor och mig själv fram till huset. Visst ingen trapp och inte jättelångt, men jag hade fixat trappen i deras förra hus, utan problem.
Skönt. Jag har orkat leka med "mina" jäntor. Underbart! Och motiverande att fortsätta :)

Nu har V, aka mini-Jillian, gett mig nytt uppdrag; klara detta på egen hand nu och få till minst 2 träningar/vecka..
Måndag idag har varit en tur till IKEA och en massa gå. Nu ska jag ta tag i hemmaträningen med gummiband innan mitt TVprogram börjar :)

Kram på er!