Uppenbarelser
Sitter i soffan och har just sett ännu en final av Biggest Loser USA... Vilka härliga människor!
Och jag kom på en sak som är positiv.
Anledning till att jag äntligen fick ändan ur vagnen var ju förra sommaren när jag var hos syster och hälsade på. En dag var jag hemma m mina små systerdöttrar ensam. Det var en relativt varm dag och jag skulle bära lillflickan knappt 2 år upp för trappen för att hämta saft. Ingen lång trappa upp, max 25 trappsteg. När jag kommit halvvägs är jag så slut. Luften tar slut, jag kan knappt andas, svetten sprutar verkligen om hela mig och jag är helt säker på att : Nu dör jag. Jag kommer att dö här inför mina små flickor. Skräcken inför det gav mig kraften att ta mig upp resten av trappen (fortfarande med en liten flicka i famnen) för att kunna sätta mig i soffan och inse, att jag kanske inte kommer att dö just nu. För det går ju inte. Jag är ensam hemma med två små barn. Jag kan inte dö nu.
Denna händels fick mig att bestämma mig. Bara jag kan ändra mitt liv. Jag kan inte bara gå och vänta på att viktenheten ska höra av sig. Så jag kontaktade min underbara sjukgymnast V som månader innan(hur många vet jag inte) sagt att om jag ville öka på min träning fr vattengymnastiken, skulle jag höra av mig till henne. Så det gjorde jag och det är det bästa jag gjort (efter att ha slutat röka för 8 år sen igår) Hon inspirerar mig och får mig att vilja mitt eget bästa. Hon tror på mig och visar mig att jag kan tro på mig själv. Jag har blivit starkare, inte bara fysiskt utan även psykiskt.
När jag för någon vecka sen var tillbaka hos min syster och flickorna fick jag en mindre uppenbarelse/bekräftelse på att träningen gett effekt. Jag kliver ur bilen och tar min ryggsäck på ryggen och min STORA tunga handväska över axeln. Jag blir sen "överfallen" av två underbara flickor som ville upp i mosters famn.
Och jag fixade det! Utan problem! Jag bar två barn, två väskor och mig själv fram till huset. Visst ingen trapp och inte jättelångt, men jag hade fixat trappen i deras förra hus, utan problem.
Skönt. Jag har orkat leka med "mina" jäntor. Underbart! Och motiverande att fortsätta :)
Nu har V, aka mini-Jillian, gett mig nytt uppdrag; klara detta på egen hand nu och få till minst 2 träningar/vecka..
Måndag idag har varit en tur till IKEA och en massa gå. Nu ska jag ta tag i hemmaträningen med gummiband innan mitt TVprogram börjar :)
Kram på er!
Och jag kom på en sak som är positiv.
Anledning till att jag äntligen fick ändan ur vagnen var ju förra sommaren när jag var hos syster och hälsade på. En dag var jag hemma m mina små systerdöttrar ensam. Det var en relativt varm dag och jag skulle bära lillflickan knappt 2 år upp för trappen för att hämta saft. Ingen lång trappa upp, max 25 trappsteg. När jag kommit halvvägs är jag så slut. Luften tar slut, jag kan knappt andas, svetten sprutar verkligen om hela mig och jag är helt säker på att : Nu dör jag. Jag kommer att dö här inför mina små flickor. Skräcken inför det gav mig kraften att ta mig upp resten av trappen (fortfarande med en liten flicka i famnen) för att kunna sätta mig i soffan och inse, att jag kanske inte kommer att dö just nu. För det går ju inte. Jag är ensam hemma med två små barn. Jag kan inte dö nu.
Denna händels fick mig att bestämma mig. Bara jag kan ändra mitt liv. Jag kan inte bara gå och vänta på att viktenheten ska höra av sig. Så jag kontaktade min underbara sjukgymnast V som månader innan(hur många vet jag inte) sagt att om jag ville öka på min träning fr vattengymnastiken, skulle jag höra av mig till henne. Så det gjorde jag och det är det bästa jag gjort (efter att ha slutat röka för 8 år sen igår) Hon inspirerar mig och får mig att vilja mitt eget bästa. Hon tror på mig och visar mig att jag kan tro på mig själv. Jag har blivit starkare, inte bara fysiskt utan även psykiskt.
När jag för någon vecka sen var tillbaka hos min syster och flickorna fick jag en mindre uppenbarelse/bekräftelse på att träningen gett effekt. Jag kliver ur bilen och tar min ryggsäck på ryggen och min STORA tunga handväska över axeln. Jag blir sen "överfallen" av två underbara flickor som ville upp i mosters famn.
Och jag fixade det! Utan problem! Jag bar två barn, två väskor och mig själv fram till huset. Visst ingen trapp och inte jättelångt, men jag hade fixat trappen i deras förra hus, utan problem.
Skönt. Jag har orkat leka med "mina" jäntor. Underbart! Och motiverande att fortsätta :)
Nu har V, aka mini-Jillian, gett mig nytt uppdrag; klara detta på egen hand nu och få till minst 2 träningar/vecka..
Måndag idag har varit en tur till IKEA och en massa gå. Nu ska jag ta tag i hemmaträningen med gummiband innan mitt TVprogram börjar :)
Kram på er!
