isnusmumrikens

Alltså. Det börjar sjunka in så smått nu...Inom en inte allt för avlägsen framtid så kommer jag att vara opererad. Jag har väntat så länge på detta nu... Men har fått lite dödsångest också. Det låter säkert urfånigt men jag funderar över om jag kanske borde skriva ner lite om hur jag vill ha min begravning... JA!! Jag vet att jag låter morbid, förlåt. Men det finns ju en liten risk att det kan gå åt fanders... Nu räknar jag med att det ska gå bra. Nej, jag räknar med att det går bra! Men ändå.....en liten tanke finns där och gnager...

Soppandet går rätt bra. Känner varken eller för dem än så länge. Visst ingen kulinarisk höjdpunkt (de borde verkligen arbeta mer med smaken och konsistensen...HU!) Det är ju vad det är och jag måste igenom det. Det är inte synd om mig heller eftersom jag satt mig i denna sits själv genom att försumma mig själv i så många år. Snart har jag klarat 1/4 av tiden. Inte illa.

Jag pratade med en vän häromdagen som gjort samma operation som jag och hon frågade hur jag mår. jodå, svarade jag, rätt bra. Förutom att jag har blivit så känslosam, jag kan börja gråta för ingenting verkligen. Och hon sa då att det är ju kanske inte så konstigt eftersom jag (och säkert många andra i min situation) under alla dessa år använt mat/sötsaker som tröst, straff, bedövare, för att stoppa igen hålet som vi släppa ut alla dessa jobbiga känslor. Nu har jag tagit bort den möjligheten och då kommer det ut igen... Hon är klok den kvinnan!

Men ja, jag är rädd. Jag börjar bli riktigt rädd och nervös. Samtidigt som jag längtar tills det är över och jag är färdigopererad. Vad jag är rädd för? Smärtan. Döden. Livet efter. Jag vet ju ingenting om livet efter operationen. Jag har aldrig varit smal. Jag har alltid haft min rustning att skydda mig bakom och kunnat skylla på den också. Inte lätt det här... Snart får jag åka hem från jobbet iaf... Blir snart avlöst. Då ska jag sova. Sova massor.